”Vi håller på att vända den här oceanångaren”

Från institutionsvård till hemlika bostäder. Marie Villman har i decennier följt utvecklingen av vård- och omsorgsboenden. I dag kämpar hon för att fler äldre ska få uppleva att den sista bostaden i livet känns som ett riktigt hem.

– Jag tycker faktiskt att vi på Länsgården, tillsammans med arkitekterna på Marge, håller på att vända den här oceanångaren. Trenden går från institutioner till bostadshus, och Länsgården går i bräschen för den utvecklingen, säger hon.

Redan som tjugoåring började Marie Villman arbeta inom vården. Minnena från det första jobbet på sjukhemmet är inte positiva. Äldre låg på rad, i både två- och fyrasalar. Många var illa skötta, med långt gångna kontrakturer. Som nyanställd blev Marie ombedd att sköta matningen. Och fort skulle det gå, så de äldre fick skedmatas i sina sängar.

– Jag reagerade starkt på att de skulle ligga där som fågelholkar. Det var ingen bra miljö för äldre och sjuka, konstaterar hon krasst.

Den sista bostaden i livet – inte en förvaringsplats

Sedan 2016 arbetar Marie som projektuvecklare på Länsgården. Hennes uppgift handlar om att utveckla vård- och omsorgsboenden där både de boende och personalen trivs. Och där det dessutom finns bra möjligheter att bedriva en god vård och omsorg. Än i dag reagerar hon när äldre inte behandlas med respekt och värdighet.

– Ett vård- och omsorgsboende får inte ses som en förvaringsplats i väntan på döden. Det är den sista bostaden i livet, och det ställer stora krav på oss som fastighetsägare, säger hon.

I 30 år arbetade Marie Villman på Örebro kommun. De sista tio åren fungerade hon som beställare av vård- och omsorgsboenden.

– Jag tror det är en fördel att jag även har med mig perspektivet från beställarsidan. Att vi som fastighetsutvecklare förstår kommunernas förutsättningar är en styrka.

Kaffekoppar som skramlar och nybryggt kaffe

I nära samarbete med arkitektbyrån Marge skapar Marie och hennes kollegor bästa möjliga förutsättningar för hemlika miljöer på de vård- och omsorgsboenden som Länsgården bygger. Hon är noga med att Länsgården som fastighetsägare enbart kan skapa förutsättningarna för hemkänsla och trivsel. Sedan är det upp till verksamheten att ta vid.

– Vi som fastighetsägare kan påverka hemkänslan genom bland annat arkitektur och materialval. Vi väljer till exempel alltid trägolv framför plastmattor, och tapeter framför målade väggar, förklarar Marie.

Marie talar med stort engagemang när hon ska beskriva hur miljön kan bidra till att skapa trivsel och hemkänsla. Och det märks att det finns en tanke bakom allt. Varje lägenhet är till exempel utrustad med ett vitrinskåp, där den boendes finservis kan få flytta in.

– När anhöriga är på besök ska de kunna skramla med kaffekoppar och den boende ska kunna känna doften av nybryggt kaffe. Det är sådant vi ofta förknippar med ett hem.

Van att ta strid för de äldres hemkänsla

Marie menar att både boende och personal många gånger glöms bort när ett vård- och omsorgsboende ska byggas. I stället blir det ett ensidigt fokus på funktionalitet; det ska vara lätt att sköta om fastigheten för olika typer av servicepersonal. Vid det här laget är Marie van vid att ta strid för att de äldre ska få uppleva hemkänsla.

– Jag är hundra procent trygg i de lösningar vi har, och att de är bäst för både de boende, deras anhöriga och den personal som ska jobba på vård- och omsorgsboendena. Då är det värt att ta lite strider, säger hon och ler lite finurligt.

Marie beskriver resan från institutioner till bostadshus som lång, och bitvis kämpig. Men hon märker också att saker håller på att förändras i synen på vård- och omsorgsboenden.

– Jag tycker faktiskt att vi på Länsgården, tillsammans med arkitekterna på Marge, håller på att vända den här oceanångaren. Trenden går från institutioner till bostadshus, och Länsgården går i bräschen för den utvecklingen.

Motiveras av alla solskenshistorier

Det som motiverar Marie att fortsätta kampen är de många solskenshistorier som poppar upp med jämna mellanrum. Hon berättar bland annat om barnen till en dement man, som vägrade att besöka sin pappa på det gamla boendet, där korridorerna var långa och miljön gav ett tydligt intryck av institution. Samma barn kom däremot gärna på besök när pappa fick flytta in på ett nytt boende, med trevliga gemenskapsytor och en hemlik miljö.

– Man behöver inte höra särskilt många sådana historier för att vilja fortsätta, förklarar hon.

Marie minns även den äldre damen, som skulle flytta in på Länsgårdens prisbelönta vård- och omsorgsboende Smedsgården i Askersund.

– I samband med inflytten utbrast hon: ”Inte trodde jag väl att jag skulle få bo på hotell den sista tiden i livet”.

Länsgården bygger för att stödja det friska

Kanske är det de negativa erfarenheterna från arbetet på sjukhemmet som gör att Marie talar sig varm för det salutogena perspektivet; att det är viktigt att betona det friska hos de som ska bo på ett vård- och omsorgsboende.

– Tidigare låg allt fokus på vad som behövdes för att klara det sjuka. Det är förstås viktigt, men vi behöver även fundera på hur vi kan stödja det friska, för alla som flyttar in på ett vård- och omsorgsboende har någon friskhet.

Närheten till det öppna köket, gemenskapsytor och utomhusmiljöer är exempel på hur fastighetens utformning kan bidra till det salutogena perspektivet. Det ska alltid vara nära till gemenskap. Och dessutom möjligt för den som kan och vill att hjälpa till i köket, till exempel genom att skära en sallad.

– Det kan även handla om sådant som att kunna ta en promenad i det gröna eller att ge möjligheter för den som vill måla tavlor, förklarar Marie.

”Den dagen går jag i pension…”

2021 vann Länsgården det prestigefyllda Vårdbyggnadspriset, för projektet med Smedsgården i Askersund. Marie Villman fungerade som projektutvecklare och var med vid prisutdelningen nere i Malmö. Vårdbyggnadspriset var ett kvitto på att Länsgården är på rätt spår och att oceanångaren trots allt håller på att vända.

– Jag brukar säga att jag ska gå i pension den dag jag får höra att ett nybyggt vård- och omsorgsboende upplevs som ett vanligt bostadshus. När vi byggde Smedsgården fick jag faktiskt höra det, så det börjar väl bli dags snart. Men än så länge är jag kvar, säger hon och skrattar.

Den dagen Marie Villman bestämmer sig för att gå i pension kan hon konstatera att mycket har hänt under hennes arbetsliv. Skillnaderna mellan sjukhemmet på 70-talet och de moderna vård- och omsorgsboenden som Länsgården bygger i dag är enorma.

– De miljöer vi på Länsgården skapar är helt annorlunda och det är roligt att vi har fått bidra, och fortsätter att bidra, till den positiva förändringen, avslutar en glad Marie.